25 Juli 2005
Lill skruttan vaknade imorse ganska sent, vid tjugo i elva. Då var hon jätte gos sugen och ville att jag skulle sitta i soffan med henne o se på barntv:n så hon kunde sitta i mitt knä. Det fick hon såklart. Jag var rätt gos sugen själv..det är jag alltid när jag vet att hon ska åka samma dag, känns som man aldrig kan få nog just då!
Så där satt vi o gosade ända tills jag blev tvungen att gå o göra mig iordning så vi skulle hinna till stationen. Då fick min man ta över och så satt de där i soffan och myste medans jag duschade. Sen var det Lillskruttans tur att göra sig iordning...då brast allting.
Hon grät och grät och grät...ville absolut INTE åka till sin riktiga mamma. Blev nästan arg på oss för att vi inte sa att hon fick stanna hos oss..men vi har ju ingen makt att göra det heller. Lagen säger att mamman har rätt till 4 veckor på sommaren, så vad skulle vi göra?
Vi försökte prata med henne och säga alla lugnande saker vi kunde komma på...att vi skulle ringa varje kväll....att hon fick ringa till oss när hon ville...och om hon saknade oss jättemycket så kunde hon väl ringa och be oss komma o hälsa på så skulle vi komma på studs....
det kändes väl lite bättre, men hon är ju så rädd att det ska bli som med mamman så fort hon lämnar oss...att då är vi helt borta! Och hör inte av oss på flera veckor...
men så funkar ju inte vi, men jag tror hon blir fullständigt livrädd för det ändå.
Det är nästan så jag önskar att hon skulle ringa o be oss komma o hälsa på så vi fick visa henne att vi faktiskt KAN komma till henne där hos mamman om hon behöver oss.
Bara för att mamman aldrig gör så behöver inte det betyda att inte jag o pappa gör likadant.
Sen är hon fullständigt livrädd för när hon blir arg på henne.
Det var en gång som hon var hos mamman och som mamman fick ett samtal om sin son, något fruktansvärt hade hänt och hon stod och gallskrek i luren och blev jättearg på den som ringde och sen fick vi hämta Lillskruttan på studs. Det där sitter i fortfarande..hon är livrädd för att göra mamman arg för hon tror att hon ska bli lika arg då igen. Så hon törs inte säga ifrån där! Hon törs inte be mamman ringa kompisar för då kanske mamma blir arg på henne för att hon inte bara vill vara med henne...
och hon törs inte säga till mamma att hon blir besviken när hon inte hör av sig för då kanske hon blir arg på henne...
osv osv osv...
Det slutade med att min man fick lova Lilltjejen att HAN skulle prata med mamman om att hon var sådär rädd för henne, så hon fick ändra sig lite när hon skulle säga ifrån. Hon behöver ju inte skrämma livet ur henne bara för att hon säger till henne lite på skarpen!
Till slut fick vi iallafall med oss en storgråtande fastklamrad tjej in i bilen....och först där började hon slappna av.
När vi väl kom till stationen så var naturligtvis mamman försenad, men hon ringde inte. Så vi stod där i en halvtimme...ringde hennes mobil men den var avstängd, ringde hem men ingen svarade, ringde mormorn men hon visste inte vart hon var...så vi var på väg att åka hem igen - då kom hon spatserande.
Min man gick fram innan lilltjejen fick syn på henne, för han var jättarg vid det här laget.
Och brummade något om att
-Vart har du varit? Jag hatar att vänta! Varför har du inte mobilen på!!
Har ingen aning om vad hon svarade, men jag vet att hon iallafall kände sig lite skyldig för hon bad om ursäkt flera gånger senare när vi stod där. BRA, hon behöver inse att man inte bara kna göra som man har lust med...säger man en tid så träffas man då, inte 30 min senare.
Detta gör ju naturligtvis lilltjejen väldigt orolig också, hon som redan är så himla osäker på sin mamma och hennes kärlek. Om mamman inte dyker upp tror hon att hon inte kommer komma ALLS....att hon skiter i sin dotter och då blir hon ju jätteförtvivlad. Och när hon sen kommer så är Lilltjejen i ÄNNU större underläge och törs absolut inte säga ifrån till mamman för då är hon livrädd att hon ska få åka därifrån igen.
Ja, kära nån!!
Jag uppehöll iallafall henne så de två vuxna fick prata om allt som hänt innan vi åkte...och min man förklarade för mamman att det var bättre att hon satte gränser på en gång som hon fick följa, hon mår bättre av det än att hon får göra som hon vill och sen går det överstyr och så måste namman bli jättearg istället.
Då sa hon att hon vill ju så gärna vara "The good guy" bara för hon har henne så sällan...därför får hon göra nästan vad som helst hos henne menade hon på.
(jo tack det har vi förstått, hon är helt hopplös när hon kommer därifrån. Lyssnar inte på något man säger åt henne och tror hon får bestämma allt)
Men min man försökte förklara hur vi har det här hemma och vad hon mår bra av. Hon mår bäst när hon får lite regler och får följa dem. Ger man henne lillfingret så spårar det ur direkt och sen blir det jättejobbigt att reda upp det istället.
Men jag vet inte hur mycket hon tog till sig...hon sa flera gånger att hon vill ju inte bråka med sin dotter när hon har henne hos sig.
Men hon förstod inte problemet att hon blir rädd för henne när hon istället sen måste bli superarg för att få henne att lugna ner sig!
Hon sa hela tiden...ni får ta allt hon säger med en nypa salt.
Så det känns inte som hon förstår!
Hon vill inte förstå...hon vill inte fatta att hon är större nu och har egen vilja och eget tänkande....
ja, det känns jobbigt.
Men vår tjej vart iallafall lugn när pappa pratade med mamman så sen gick avskedet väldigt bra och vi fick kramar och kunde lugnt gå därifrån! Så det kändes ju skönt iallafall.
Men tomt är det....tomt som sjutton!!!!!!!