29 maj 2005
Och jag känner ingenting av några biverkningar, jätteskönt. Är på strålande humör och känner mig väldigt kvinnlig hela tiden!
Kan man få bättre biverkningar!!??
Helgen har varit jättebra, men otroligt känslosam och jobbig också på många plan.
Ska försöka skriva ner det lite grann.
i Fredags lämnade jag lilltjejen vid stationen, utan min man eftersom han var i danmark. Och tokigt blev det redan innan vi kom iväg. Lilltjejen blev helt plötsligt helt förtvivlad över att pappa inte var hemma ohc kunde säga hejdå till henne på stationen, att han hade åkt till danmark innan hon han åka till sin riktiga mamma. Så hon grät hejdlöst här hemma och var så ledsen i många timmar innan vi skulle iväg. Vi försökte ringa honom, men den var avstängd hade väl ingen täckning i danmark skulle jag tippa på. Hon sa att hon nog inte kunde åka bara för att pappa inte var hemma ohc jag försökte trösta henne med att hon ska ju ändå vara i l-k så hon skulle ju ändå inte träffat pappa! Men det var just grejen att vi inte var ALLA TRE hemma när HON skulle åka som vart så tokigt för henne...
vi trodde hon skulle vara stor nog att klara av det nu, men ack så fel vi hade! Det började tokigt och det slutade tokigt.
När Mamman kom fram till stationen bröt lilltjejen ihop fullständigt.
Precis innan maman kom hade vi hittat en liten grön larv som kröp på hennes tröja, jag skojade med henne om att den nog följt med henne ifrån oss här hemma ohc så fick den krypa på hennes hand och hon tyckte den var så gullig för den sträckte sig liksom uppåt, som om den ville prata med henne. Så hon föll ju för den där larven direkt.
Och så skulle vi lägga ner den i gräset vid stationen för hon kunde ju inte ha den på bussen i en timme, det insåg hon ju själv också. Men OJ vad hon började gråta!! Hon kunde bara inte skiljas från den där lilla larven, det blev ett avsked för mycket. Hon grät och grät...för pappa...för larven...för mig...och för att hon skulle åka. Och vi visste inte riktigt hur vi skulle trösta den lilla vännen. Mamman är så svår så jag visste inte om hon förstod att hon blev sådär upprörd över larven bara för att hennes pappa hade åkt till danmark och det egentligen var DET som var problemet. Jag försökte säga det till mamman, men fick liksom inget gensvar...så mamman försökte säga till henne att det fanns massa sånna larver hemma hos henne - men det var ju inte ens intressant just då. Det var själva avskedet med just den larven som gjorde så ont!
Till slut så tog jag larven på min hand och lovade att ta med den hem till oss igen..och det kunde hon gå med på. Men hon fortsatte och snyfta ohc vi kramades länge när jag skulle gå och när vi gick ropade hon efter mig med tårfyllda ögon:
-MAMMA JAG SAKNAR DIG REDAN!!!
-MAMMA JAG GÖR VERKLIGEN DET!!!!
men det var bara att vara stark, ropa tillbaka att jag älskar henne mer än något annat och sen vinka och gå. För jag visste att om jag stannade där så skulle avskedet bara bli längre och MER plågsamt för henne. Men hjälp vad ont det gör när jag ser henne sådär ledsen och behöva lämna bort henne just då.
Resten av kvällen gick jag o min vän på stan och vi handlade bebiskläder till en vänninas nya pojke och jag köpte kläder till lilltjejen. Sen åkte vi hem till henne och åt kina mat och godis och såg på film. (masken, lade jag på ett konstgjort gräs inne på femmanhuset där de hade gjort som en badstrand..jag kunde ju inte släpa på den i flera timmar det insåg jag ju själv också. Men jag ÖNSKAR att jag hade kunnat ta med den hem, för hennes skull.
När jag kom hem efter midnatt såg jag på nummer presentatören att hon hade ringt mig flera gånger. Jag blev såklart jätteorolig och bekymrad, hon brukar inte ringa första kvällen när hon kommit till sin mamma - om hon inte är ledsen och saknar oss. Så jag skickade ett sms, men de sov då såklart och jag fick gå och lägga mig och hoppas att hon sov gott där hos sin mamma och så tänkte jag att om hon verkligen hade varit ledsen och gråtit hade väl mamman ringt mig på min mobil.
När jag vaknade imorse Så ringde jag henne det första jag gjorde.
Mamman svarade såklart och jag kände att jag var ju tvungen att faktiskt prata med henne om jag skulle få veta hur det hade gått. Så jag var trevlig och frågade hur det hade gått. Och mamman berättade att hon varit så känslig hela kvällen igår, hon var ledsen när de åkte med bussen och hon pratade om pappa och grät många gånger. Och var jätteorolig för masken! Och jag sa att vi hade ingen aning om att det skulle bli så tokigt för henne att Pappa åkte till danmark, då hade han ju inte åkt såklart. Och det förstod ju hon med. Men så sa hon att tyckte hon verkade lite gladare idag och så bad jag att få prata med henne så jag kunde berätta att jag hade lagt larven på äppelträdet i floda. (första gången jag gör en vit lögn för min dotter!!)
DÅ sa mamman..du..jag skulle vilja säga en sak till dig först.
-Förlåt för att jag sa alla de där hemska sakerna till dig i julas. Jag skäms verkligen för det och jag mår så dåligt över att jag har sagt det till dig. Det var otroligt barnsligt gjort och jag ber så hemskt mycket om ursäkt!
Jag tappade hakan, för min man har sagt till mig att en ursäkt ifrån henne det kommer du ALDRIG att få. Hon har aldrig bett om ursäkt till någon människa i hela sitt liv, så du måste kunna gå vidare ändå utan en ursäkt ifrån henne. Men jag har varit benhård och sagt att då ska väl det här isåfall bli henne första gång hon MÅSTE säga förlåt till någon, för man får inte bete sig hur som helst. Och jag har varit helt iskall emot henne, ända sen i julas och hon har mått grymt dåligt utav det. Det har märkts på henne och jag har inte mått bra av det heller för det är så LITE jag som person så det finns inte....jag kan nästan inte vara hård mot folk. Men den här gången har jag bestämt mig! Och det gav ju verkligen lön för alla plågor jag gått igenom under det här halvåret.
Så jag svarade henne att jag var glad över att hon bad mig om ursäkt för jag tyckte att jag blev väldigt orättvist behandlad. Att hon dragit in mig i någonting som jag inte ens var skyldig till och det kändes så fel och så elakt.
Och då bad hon mig om ursäkt igen och sa återigen att det var så barnsligt gjort av henne och att hon mått så dåligt över det.
Så då sa jag att hon var ursäktad och det kändes bra för mig att hon bad mig om ursäkt på riktigt. Och så sa jag att vi kan väl försöka börja om från noll igen då och glömma det som varit. Men så sa jag också att jag tror att vi ska försöka ha så lite kontakt med varandra som möjligt, saker som handlar om hämtningar/lämningar, scheman och så får hon prata med Pappan om...och så kan hon o jag bara vara trevliga mot varandra när vi möts eller svarar i telefonen. Och hon sa ja på allting - vad skulle hon säga...
Och så sa hon en till sak som kändes otroligt stort gjort.
Hon sa att hon uppskattade mig!
Gissa om jag blev paff!!
Hon uppskattade mig för att jag var så bra med hennes dotter och för att jag älskade henne så mycket, trots att hon inte var mitt biologiska barn.
Då höll jag nästan på att börja gråta...för det kändes så stort att få höra det ifrån henne, som jag vet har jättesvårt för mig och för att jag har lyckan i mitt liv och som hon är så avundsjuk på. Så då föll alla mina taggar och nu känns det riktigt riktigt bra i mitt hjärta igen.
Så nu ska jag försöka hålla en låg nivå och försöka hålla den här känslan mellan oss så jag slipper må så dåligt hela tiden. Men tjafs och bråk om saker som rör barnet får hon ha med min man! Så slipper jag bli så indragen och säga saker som inte hon klarar av att höra ifrån mig.
Sen fick jag prata med Lilltjejen. Hon satt egentligen o tittade på sitt favoritprogram, men kom som ett skott ändå! Lilla sötnosen!!
Och hon började med att berätta hur ledsen hon hade varit när hon skulle åka med bussen..jag ville inte åka ifrån dig och larven mamma!! Jag bara grät och grät...och så saknade jag pappa....och så tänkte jag på om larven kanske var död....
Så då drog jag min första VITA lögn till henne och det kändes hårt, men nödvändigt. Jag berättade hur jag hade lagt den lilla larven i vårt äppelträd och den hade blivit så glad och krypit upp bland bladen och träffat sina gamla kompisar igen!
Och då blev hon så nöjd och lättat så den vita lögnen är värd allt.
Sen pratade hon om Pappa igen och jag lovade att han skulle ringa henne så fort han kom hem på lördagskvällen ohc det ville hon jättegärna. Och så sa jag att jag älskade henne jättemycket och hon sa att hon älskade mig och saknade mig så mycket!! Lilla sötnosen. Och så sa jag att hon skulle försöka ha en jättemysig dag ändå så ringer pappa dig ikväll. Och det skulle hon försöka ha sa hon med lite darr på rösten.
Och så lade vi på...
Jaa...så kan det vara ibland när man är förälder till ett barn som har många föräldrar och många som hon älskar! Det är inte lätt att vara liten...och det är inte lätt att vara stor jämt heller.
Min man ringde sin dotter så fort han kommit hem till Sverige och han fick höra allt som hänt och pratade med henne, mitt i bolibompa. Hon ville prata med pappa ändå!!! Då har hon verkligen saknat honom när hon går ifrån bolibompa. Jösses!! Och hon berättade hur ledsen hon hade varit för att han inte var där och för masken och han var så go mot henne och sa massa snälla söta saker. Och egentligen ville hon komma hem då på kvällen, men nu tyckte hon ändå det kändes LITE bättre när hon visste att pappa var hemma igen så hon kunde väl stå ut tills idag då sa hon. Sötnosen!!
När vi kom idag och hämtade henne var hon så glad att vi kom och följde med hem utan protester. Hon sa skrattande till sin riktiga mamma, mamma jag kommer gråta efter dig i bilen, sen fortsatte hon att busa och skratta....och det var nog mer att hon ville att mamman skulle TRO att det var så...för när vi kom till bilen grät hon aldrig. Hon var sprudlande glad hela resan och sa till o med att hon var Världens Lyckligaste Barn!!
*ler*
Och rätt som det var så sa hon bra rakt ut: Grattis mamma på mors dag!!
ååååå vad jag blev glad, kunde inte ha fått en bättre present än att hon kom ihåg den dagen helt själv och sa grattis till mig utan att nån behövde påminna henne.
WOW! Det var stort....ännu en milstolpe.
I bilen sa hon också rätt som det var:
-Mamma, jag har tänkt på en sak, det känns faktiskt som DU är min riktiga mamma!
gullevännen...hon är väl för söt. Och så berättade hon för mig o Pappa att hon hade trillat av en snurrgunga i helgen och då hade hon önskat att hon var hemma hos oss istället så jag hade kunnat trösta henne! Men jag försökte säga att hennes mamma tröstade väl dig?? Jaaa..men hon är inte lika bra som du o pappa på att trösta!!!!!
Hur som helst, så hade hon haft en jättebra helg verkade det som. Hon sa att hon inte hade varit ledsen hela tiden utan hade lekt med barbie och haft roligt. Träffat mormor igår och sin halvstorebror lite grann. Så hon lät nöjd, men hon tyckte det var helt okej att åka när vi kom fram, trots att vi var en kvart tidiga.
Innan vi åkte försökte min man få henne att bestämma sommarschemat så vi kan lämna in vår lapp till fritids som redan är 1 månad försenad på grund av henne. Men hon
har ju dragit på det i flera veckor nu och vill inte bestämma några dagar. Men alla har ju fått sina sommarscheman vid det här laget och vet när de har semester så det där tror jag inte en sekund på, det är bara hon som inte vill planera som vanligt.
Men min man sa att om hon INTE bestämmer sig nu den här veckan så får det bli varannan helg hela sommaren, utan extra dagar! För då kan ju iallafall VI börja planera lite också, vi har ingen lust att gå o vänta på att hon ska ha lust att planera, innan vi kan få göra det.
Så vi får väl se om hon kommer med något förslag på sommarschema den här veckan eller hur det blir...skulle väl tippa på att det blir varannan helg hela sommaren och massa strul med att hon vill ha extra oplanerade dagar hit o dit så fritids får stå o laga mat till lilltjejen i onödan! (hon har särskild kost eftersom hon är allergisk) Jag gillar inte att inte kunna säga exakt vilka dagar jag ska henne där, för jag vet hur det strular till det för dem. Så vi får väl försöka styra det där lite grann....phu, önskar att man slapp alla måsten ibland som man måste planera med en annan människa som inte vill planera någonting. Det är verkligen inte lätt.
Nu blev det den längsta dagboksanteckningen, men så tänker jag också låsa den så bara ni som är i min adressbok för läsa den så jag vill inte att ni sprider ut det ni läser på nätet - man vet aldrig vilka som läser det som står!
SÅ skönt att jag har båda min älsklingar hemma igen nu, ska gå och njuuta bredvid dem i soffan och äta av min morsdag tårta!